xoxoNathalie

Tiden förändrar.

Första gången jag träffade henne.

Nathalie Jonsson, kissgult hår, långa målade ögonfransar.
Svart kajal runt ögonen och fräknar.
Hon hade ett par jeans och något slags linne på sig.
Hon var genom blöt eftersom det spöregnade ute.
Hon var nog som alla 14 åringar är. Fast lite galnare. :)

Hur länge sen var det nu jag träffade nathalie, det måste ha varit nästan 3 år sen.
De sista två åren har gått sjukt fort, kanske för att det har blivit mer ordning på en, man planerar och tar inte dagarna som de kommer längre.

När jag träffade Nathalie så hatade jag i princip henne, eller jag hatade att hon kom ivägen för mig och min polare, så man kan ju inte säga att det blev något kärlek vid första ögonkastet. ;) Fast jag tyckte hon var väldigt söt.

Det var inte förens många månader senare vi började umgås och blev väldigt bra vänner, väääääldigt bra vänner .. ;) ;) ;)

Jag var 13 år och jag hade gjort mycket dumma saker, varit ute på en massa, en massa saker som inte många 13 åringar ska ha gjort.

Jag har gjort mycket dumt som jag ångrar, men jag är ändå så glad att jag tänkte efter och insåg att jag hade en underbar flicka vid min sida. Det var aldrig ett val, det bara blev vi två, kanske för att jag delar alla mina hemligheter och hela mitt liv med henne och att jag inte klarar mig utan henne, eller så är det bara så att vi blev den perfekta kombinationen.

Jag Älskar Dig!
//Din Pierre



Nu när min älskade vän har sagt sin verition ska väll jag ta min. Även om jag inte kan uttrycka det så bra som han lyckades.

Pierre var bara en tanig kort liten 13 åring när vi träffades. Inte alls något jag kollade efter.
Men tydligen var jag något han spanade på.
För han sökte verkligen min uppmärksamhet, efter en början av strålande vänskap. Han  drygade sig när vi sågs. Han ringde och skrev och ja, hur ska man kunna förklara att det var i annat syfte än som vanligt?

Till slut halkade jag in genom dimman på ett banan skal. Vi började prata hela kvällarna och nätterna, vi sågs hela tiden. Jag gjorde nästan ingenting utan honom. Det känns konstigt att skriva det men även fasst han bara var 13 så var han inte som någon av dom jag träffat innan. Det var kanske det som gjorde honom sådär spännande vad vet jag. Men fasst var jag.
Sedan kärleken slog mig i huvudet för lite mer än 2 år sedan så har jag varit fasst nästan, eller ja hela tiden. Mer eller mindre lyckligt. Jag försökte glömma men han försvann liksom inte. Han var bara där och jag kände att det var så självklart.

Att veta att jag har dig, att kunna krypa ner med dig på kvällarna gör vi otroligt lycklig. Våran förhållande har bara blivit starkare av det vi går igenom tillsammans justnu.
Vi delar på några underbara år tillsammans, och det ska vi förgylla med ett barn vi delar på. Det är helt ovärderligt.

Jag älskar dig hjärtat / din Nathalie.